Jag leker att jag står utanför en stängd dörr
Den stängda dörren gör att ångesten stegras. Jag är rädd för ensamheten men ännu räddare för att knacka. Ni gör så gott ni kan, men ändå kan ni inte.
Och jag har upprepat misstagen. Jag har sagt åt mig själv att sluta ha ångest över ingenting, att sluta vara överkänslig. Jag har förminskat, skrikit och själv stängt dörren för min egen smärta.
Men det fungerar inte. Ångesten finns kvar och den känns likadan som den gjorde när jag var barn. Jag försöker möta den genom lek och skapande, möta den i det stadium då den uppstod. I leken kan den visa sig, där får den existera utan förebråelse.
I detta projekt har jag undersökt konstens terapeutiska förmågor och hur jag applicerar dem på mina egna upplevelser av psykisk ohälsa och ångest. Utgångspunkten är min egen barndom och jag tar därför avstamp i lekens värld. I leken liksom konstskapandet sker kreativa processer baserade på fantasi och uppfinningsförmåga. Jag tror att vi genom lek och konst lättare kan möta vårt inre och till viss del laga det som är trasigt i oss. Där orden exponerar, prickar fel och skaver kan material och bilder fånga essensen utan att lämna ut privata detaljer. Konsten ger oss distans till smärtan samtidigt som den välkomnar oss att uttrycka känslor utan fördömande.
@studionorahellsen
nora_hj@live.se
