Vi måste ta hand om varandra för ingen annan kommer att göra det
Min ungdom kretsade bland det oönskade. Under denna tid växte det fram ett talesätt, ”Vi måste ta hand om varandra för ingen annan kommer att göra det”. Detta talesätt har varit ett ledande ljus för mitt projekt där jag undersökt hur jag kan lyfta dessa bortglömda eller oönskade föremål. Att ge plats för deras röster utan att äventyra deras identitet. Att skänka objekten en respektabilitet för att möjliggöra ett möte med betraktaren. Att skapa ett tillfälle för dem att berätta sin historia. Att få någon att tänka till om vad vi förkastar som värdelöst och kanske att se det vackra som jag ser.
Verket består av sex stycken broscher som alla infattar ett rostigt skrotföremål med en minimalistisk silverram i enkel geometrisk form. Projektet är även en fortsättning av en längre undersökning av materialets förmåga att berätta, där jag tidigare strävat efter att fånga materialets röst genom att arbeta med representation och reproduktion. Här har jag valt att arbeta direkt med originalmaterialet.
Jag har en genomgående metodik i mitt arbete där jag väljer att arbeta med platser och föremål för att hänvisa till individer, att de får agera som ställföreträdare. Det blir ett sätt för mig att närma mig svårare berättelser och tematik utan att sätta någon i rampljuset. Jag vill även tro att det möjliggör ett möte med betraktaren där förståelse eller funderingar kan uppnås utan att fastna i förutfattade meningar eller associationer. Även detta projekt följer denna metodik och mitt mål för betraktaren är inte att tänka på föremål utan att tänka på personer.
- se Jag trodde inte det skulle märkas (2021) & Det sitter i väggarna (2022)
