Deras hår glänste i solen
“Johanne, du finns inte längre men jag vill ändå prata med dig. Vi föddes i samma provins, kom nästan till samma land. Du var i Norge och jag i Sverige. Jag såg dina bilder i en artikel, våra bilder ser likadana ut. Jag kan se mig själv, mina Kinakompisar som jag träffade varje sommar. Våra bilder kanske är lika men vi kände inte varandra.
Jag har inte kontakt med mina kinakompisar. De är en del av min skapelseberättelse där personer bytte roller och namn, vi befann oss på samma hotell vid samma tid. Det är migration i kärlekens namn. Men nu är vi utspridda. Vi känner nästan inte varandra men vi har något så grundläggande gemensamt, om hur vi kom hit, hur det var och hur det blev.
Jag kollar på dina bilder. Vi är inte samma men vi är lika. Jag känner igen mig själv i scenen där du växte upp. Betyder det att du hade känt igen dig i klippen min pappa filmade på oss?”
Johanne och jag kommer från samma provins i Kina, vi kände inte varandra men när jag såg hennes barndomsbilder uppstod en stark känsla av gemensam scenografi och estetik. I denna ytliga estetik börjar Deras hår glänser i solen. Jag pratar med Johanne i brevform som en fiktiv vän. Ett stort kollektiv av berättelser som existerar parallellt i en tyst migration.
I Garaget där installationen är utställd finns naken keramik, skröjbränd men inte mer. En liten säng och flera kärl och skålar är gjorda i keramik. De klingar på ett obehagligt sätt när man försiktigt knackar på dem. Skört, hårt och bräckligt. En ansats, ett rop eller ett skrik där rösten spricker. Tomheten är närvarande, en frånvaro av något som inte är där. Det finns avtryck där någon vidrört, där någon suttit, där något legat men inte längre finns kvar. Skålarna är en inbjudan, ett medel att ta och fylla i. En handling som formar och omformar en världsbild och ordning om hur vi skapades, ur lera.
